Han söker den där ruschen.
Han vet hur han kan få den.
Känslan av att han lever, känslan av att hjärtat fortfarande slår.
Den känslan som fås genom att göra det som kommer att få hans hjärta sluta slå.
Han vet att han faller i gamla mönster, och han vet så himla väl att han går samma väg som hans vän.

Hans mål är att bli lycklig men han trivs så bra i olyckan. Han vet inte ens om att han klamrar sig fast på botten, när chansen till att resa på sig kommer.
De säger att alla blir lyckliga en dag, jag vet inte om han hinner till den dagen.

Kanske blir han en annan ung livlös kropp som hittas med för mycket skit i kroppen.

Kanske blir han lycklig när han äntligen får blunda.