Misstag
Han sa att han har svårt att sova
Jag nickade tyst
Han hade ju aldrig hunnit ifatt misären
Det mörka molnet som följde honom vart han än gick,
såren som aldrig hade läkt,
hatet som fyllde hans bröstkorg
Han trodde att jag inte såg,
men jag såg allt lika klart som jag kände hans hjärtslag mot mitt öra
Jag såg hans ärr på axeln när han kom närmare
Jag såg hans mörka knogar när han höll min hand
Jag såg hans tomma ögon
Han sa att de inte förstår, han måste ha rätt
Jag vet inte bättre längre
Känslan för rätt och fel, den man föds med
har jag växt ur 20 år senare
Svenskan har inget ord för en manlig musa
Jag tror jag har hittat det
Det är hans namn om och om igen
