Tänk dig en värld där ditt språk aldrig kommer accepteras, där det ses ner på och associeras med något av lägre värde. Att de ord som får dig att känna dig hemma, de ord som har sin vackra speciella klang, som härstammar från alla möjliga länder - kan leda till att du bli nerslagen i en butik, att du blir gasad, att ditt hem förstörs. Föreställ dig att ditt språk, din kultur, dina traditioner och ditt sätt att tänka på har försökts att utrotas i flera årtionden. 

 

Men händer det här idag? Händer det att unga kvinnor och män enade i fredsdemostationer blir utsatta för självmordsbombare? Att ungdomar som träffats för att samla ihop pengar till flyktingkrisen själva blir mördade av en annan bomb?

 

Händer det fortfarande att polisen stänger av din elektricitet, mörkar dina gator där du hoppade runt som liten, sätter kulor och hål i väggar som tagit alla dina fotbollar under alla år, och ger dig utegångsförbud i ditt egna hem? 

 

Alltså händer det verkligen att kurder blir utsatta för bombförsök och sedan anklagas kurder för att ha satt ut bomben bland sitt egna folk? Hur kan det här hända?

 

Är det verkligen så att det inte ska finnas ett kurdiskt parti i riksdagen utan att det ska anklagas för att vara terroristiskt? Att ett modernt parti som står för hbtq rättigheter, har flest kvinnliga medlemmar och dessutom alltid pratar om miljöproblem måste klassas och associeras med terrorism just för att majoriteten av medlemmarna är kurder?

 

Är det så att en kurdisk flykting, Alan, en liten pojke vars lilla livlösa kropp strömmar upp på stranden - inte ens kan dö som kurd, men istället som en syrisk pojke fast än hans ursprung är helt jävla crystal clear?

 

Kan verkligen polisen storma in i ditt hus och slå sönder allt du har kärt just för du inte har samma blod som dem? 

 

Hur händer det här? 

 

Så mycket blod har spillts så mycket hat har spridits och så många liv har tagits. Att höra skott i bakgrunden av ett telefonsamtal tar verkligen sönder mitt hjärta i bitar, att höra en skräckslagen röst men inte kunna hjälpa till gör mig så arg. Att sitta hemma med ångest och tusen tankar i huvudet över vem som lever vem som dör har jag inte ens ord för. Vems fel är det att hon har mist sitt liv, vem ska beskyllas? Vem skäller jag på? Varför har jag privilegiet att sitta här och skriva? Varför är inte jag den som ligger livlös med ett hål i hjärtat, ett hål i hjärtat som var så fyllt med kärlek. Det här är ingen naturlig död.

 

Det är inte rättvist.