Du kallas för andra generationens invandrare, trots att du varken vandrat in eller ut. Din kropp har inte korsat nationstaternas hårda murar. Dina fötter har inte vandrat. Du har inte vandrat. Du är ingen invandrare tänker, säger och andas din existens. Men ändå vandrar du.

Mellanförskap. Du är i Sverige och du pratar svenska och du är född i Sverige, men folk säger att du ska vara tacksam för att du är här. Du misstänkliggörs. De frågar dig var du är ifrån, EGENTLIGEN. Du trycker in dig själv som en fyrkant genom en cirkel. Du skär bort dina kanter, förkastar alla synliga tecken på din kultur. De frågar fortfarande dig var du är ifrån. Du vet inte längre. Du svarar inte längre. Du vet inte vad du ska svara längre.

Mellanförskap. De sa "Åk hem till ditt hemland". Du protesterar ibland, men du undrar om de kanske har rätt ändå. Så du åker till det som påstås vara ditt hemland, trots att du aldrig haft ett permanent hem där. Du går på gatorna, andas dofterna och njuter några millisekunder av känslan av att passa in rent fysiskt. Sedan öppnar du munnen.

De undrar varför dina meningar klingar med en annan melodi. Du går på restauranger och de förstår inte ditt beteende. Vid första ögonkastet passar du in, men varje dag finns osynliga tecken runtom dig som skriker att du är bara en turist i det som sägs vara ditt hemland. 

Kanske är det helt enkelt så att andra generationens invandrare aldrig kommer att sluta vandra.