Han gick runt med sin keps och var ganska tystlåten, beundrad men tystlåten. Han sa inte mycket till mig, slängde  bara en blick dom stunder jag iakttog hans leende. En smart kille med ett för fint namn. Han började prata, skrattade åt det jag sa men såg aldrig mig. Vi stod sida vid sida framför en grav, hundratals tankar rusade runt i våra huvuden, skillnaden mellan dem var att mina handlade om honom. Han började hälsa varje gång han såg mig, förvirrad sa jag hej tillbaka. Varför?, tänkte jag. En vänlig kille med fint hår. Bakom honom i bussen satt alltid jag och lyssnade på hans diskussioner om politik, han tycker inte som mig, vadå "Obama är skit." ? När han frågade vad jag tyckte vändes min värld upp och ned, "Jo, Obama är väl lite för vänster." mumlade jag och skämdes. Han log och vände sig om. Denna stund glömde han men spelas fortfarande om i mitt snurriga huvud varje dag. Utav slumpen hamnade jag bredvid honom i krogen, en liten rökhörna med blått ljus. Fyra personer runt ett kladdigt bord, var det kanske feminism vi diskuterade?, någon slår näven i bordet och en annan tar ett för djupt bloss. Hans blick är irrig och för mycket sprit rusar i hans blod. Om och om igen berättar han om hur hopplöst allt är, "Dualism är vad det är. Vi kommer aldrig bli jämställda, fucking offer för patriarkatet kommer vi alla att förbli.". En full och arg kille, som använder för fina ord. Jag vet inte heller vad jag själv säger, men för mycket är det. Han upprepar mitt namn mitt i sitt argument, tror att jag inte hör honom, inte lyssnar, men jag lyssnade ända sen han vinglade in i rummet med ciggen mellan läpparna. Hjärtat slår vilt då han kommer för nära för snabbt. Allt går så snabbt och någon väser "Men vafan, Lizette då?". Sista dagen. Jag går förbi honom med huvudvärk och allt är fortfarande snurrigt, mer snurrigt blir det då han tittar bort. Jag fattar ingenting och sitter där i bussen illamående, hör inte när de pratar med mig, allt jag hör är hans skratt när han går mot mig. En till bortvänd blick. Hjärtat slår men inte för samma anledning som förut. Arg, ledsen, sur, förvirrad, trött försöker jag förstå. Jag sitter bakom honom igen. Men han undrar inte vad jag tycker, inget leende, ingenting. Ska jag gråta eller ska jag vifta bort det? Aldrig har en bussresa gjort så ont. En gyllenblond kille utan hjärta, precis som alla andra.

 

Jag berättar inte allt för henne, för jag vet inte riktigt hur, eller skäms jag bara? Jag kände och känner ingenting skriver jag med skakiga fingrar. Förlåt. Men egentligen kände jag för mycket.