Träffade någon som gillar allt jag tycker är så bra. Han älskade Eternal sunshine of the spotless mind, jag pratade om det i timmar - hur någon kunde vara så perfekt som Clementine. Hennes fina blåa hår. Vi satt och spelade underbara låtar för varandra medan alla andra klagade på ljudet. Han visade mig sina foton han tagit, jag visade honom mina målningar. Han fattade. Han lärde mig allt om manifestet, om känslan när man fotar och hur man gör det bästa av slutet av spliffen. Jag tipsade om massa filmer han skulle gilla, han sa att vi borde se de tillsammans. Jag sa att vi var väldigt lika, att det kändes bra att ha en vän som han, han sa att han tyckte jag var söt. Han var inte typen jag vanligtvis ser på, hände det här? Jag såg hans rum på söder, han samlade på skyltar och hade väggarna fulla av böcker och posters. Han frågade vad jag samlade på och jag sa inget, hur skulle han veta att man inte hittar saker att samla när man sitter hemma.

 

Vi satt och tittade på biljetter till Köpenhamn, han visste ju inte att jag aldrig skulle kunna åka. Han berättade om gränderna i Berlin och Amsterdam. Han visste inte att jag alltid skulle vara fast i gatorna i Vällingby. Jag såg hans tatueringar på benen, många men små. Han frågade varför jag inte skaffade när jag ville ha, han förstod inte och jag ryckte på axlarna och sa att jag skaffar väl det nångång. Han visste inte att jag aldrig skulle kunna. Jag sa att jag också ville ändra håret som Clementine, han sa att vi fixar det i hans badrum men jag skakade på huvudet. Hur skulle han veta att man inte gör så där jag kommer från. Vi var inte från samma plats, olika kulturer men samma vilja för saker. Olika miljöer och olika omständigheter i livet gjorde honom till vad han ville och kunde bli, och gjorde mig till nån som drömde om vem jag kunde blivit. Många älskade vänner i livet som jag glidit från för jag aldrig kunde vara fri som dem. Många chanser i livet jag slängde för jag aldrig skulle kunna ta de. Nu när jag är äldre känns det värre än när jag var 14, jag kunde blivit någon annan.

 

Han frågade varför jag aldrig följde med ut på kvällen, han ville visa mig hur fint skanstull var från hans tak efter midnatt. Hur skulle jag säga att jag aldrig skulle kunna gå ut den tiden? Att allt jag ville med alla celler i kroppen var att ta på mig de trasiga skorna, och bara sitta med honom hela natten på hans tak och se röken från hans cigg när han pratade om kapitalism o kärlek. Om jag bara kunde skulle jag tågluffa till Köpenhamn med honom, jag skulle aldrig åka tillbaks till de här gråa gatorna. Jag skulle lägga alla pengar jag hade på resor till sunkiga städer, bara om det var långt från de här gula tegelhusen och bara om det var med honom. För han förstod mig, men han förstod aldrig helt - det är svårt för någon som kunde leva hela livet som han ville. Jag förstod honom men det gjorde ändå ont, så jag slutade svara och ville inte ses. Han ville att jag skulle vara någon som jag aldrig skulle kunna bli.

 

Sista gången jag skippade jobbet för att sitta i hans rum berättade jag om pengarna jag sparar för att flytta ut. Han sa inget den här gången, han förstod att jag inte kunde bli som honom och han gillade inte det. Så han vände på mobilen och frågade vad han skulle skriva till en tjej på tinder med blått hår. Jag stirrade på skärmen och sa att hon var vacker. Han sa att hon liknade Clementine, han ville se vad jag skulle säga. Jag sa något fult och grät i tunnelbanan. Om jag fick vara den jag ville vara, om jag kunde träffa honom på hans tak vid midnatt, om jag kunde åka med honom till Köpenhamn, Skulle jag kunna bli hans tjej med blått hår, skulle jag kunna bli hans Clementine?