Först avskydde jag dig, sen älskade jag dig. Jag hade aldrig känt så tidigare, hur kunde sådana känslor komma från ett hat? Jag vet inte om det var äkta kärlek. Kärlek är väl något som två personer upplever? 

 

Du var svår att förstå i början, men jag kan dig in och ut nu. 

 

Jag förstår nu varför du gjorde som du gjorde. Du hade känslor för mig, de blev starkare men du hade inte vuxit upp ännu. Du visste inte hur du skulle hantera de. Som ett barn var du rädd för det okända, istället sårade du mig för du visste inte bättre. Mitt misstag var att jag föll för dig. När jag hade fallit för dig visste du vart du hade mig. 

 

Ingen förstår vad det var jag älskade, men jag tror att jag förälskade mig i ett destruktivt liv. Ditt liv var som mitt i den stunden, vi båda var vilsna. Vi var utstötta och levde i ovisshet. Tillsammans var det enklare att blunda för problemen vi hade. Jag trodde du fick mig att må bättre, men egentligen drog du mig djupare in i den värsta perioden i mitt liv. 

 

Vi brukade hålla om varandra och prata om framtiden, och jag pratade om vad jag egentligen ville göra. Du fick mig att tro att vi aldrig kan bli något. Att vår plats i samhället är i mörka trappuppgångar sökandes efter nästa rush. Men jag var aldrig som dig. 

 

Du kommer nog alltid vara en del av mig. Ett minne som påminner mig att aldrig göra om samma misstag. Men jag ser vad du är nu, och jag hoppas det går bättre för dig i livet. Klockan är 00.30 och jag känner inte att jag har tagit farväl av dig. Ibland känns det som jag inte hör hemma i lyckliga stunder, att när allt går bra kommer jag falla dit igen. Precis som du sa. Men jag har mål och drömmar. Det är vad som skiljer oss från varandra.