känslor blir synliga svart på vitt.

Samma visa år in och ut,

En älskad försvinner,

hatet vinner.

Hon brukade alltid fråga 

varför jag var så arg.

Varför fylldes jag med ilska 

när alla andra fick ro?

Hon brukade hålla om mig, 

jag kände hur hennes kinder 

blev blöta mot min axel. 

Jag hörde hur hon sa förlåt tre gånger

men jag tittade aldrig upp.

Jag kom med samma kalla svar 

och bet ihop.

Vem försökte jag lura?

Hon brukade se när jag tittade ut, 

när blicken blev tom. 

Förgäves höll hon om min arm och log. 

Så envis som jag var 

drog jag tillbaks den.

Alla gånger du bara ville se mig le, 

lika ofta satt jag tyst med en ihopbiten min- 

med en spänd kropp. 

Alltid redo på det värsta, 

det kändes som jag hade koll på alla celler i kroppen men jag visste egentligen

ingeting om någonting.

Samtalen jag fick, 

uppmaningarna till att låtsas som allt var bra. 

Det kändes som ingen fattade hur ont jag hade det varje dag, 

men mamma du led så mycket mer än mig.

Förlåt för allt, 

jag vet att du gjorde ditt bästa.