Jag skriver, jag håller in delete men jag skriver igen. Jag stirrar på orden och fattar inte hur jag hamnat här. Är jag arg eller är jag ledsen? Kanske både och. Jag markerar 57 ord och trycker på delete. Man ska må bättre av att skriva. Det här ska vara platsen jag alltid kan komma tillbaks till, från 2010 tills jag känner igen mig själv igen. Ännu en gång trycker jag på delete. 

 

Det här funkar inte så jag tar fram mina pennor och mitt block. Jag vill måla höga höjder, träd som nästan blåser omkull, en himmel av alla färger som finns men jag kan inte. Det går inte, jag vet inte varför men när jag sätter pennan mot pappret kan jag inte annat än att stirra på kolet och undra när jag blev såhär. 

 

En dag kommer jag att blicka tillbaks på allt detta, på vi som inte fick känna lyckan vi förtjänade. På alla våra brustna hjärtan som aldrig riktigt lämnade oss, på alla svullna ögon och gråa påsar efter de oändliga sömnlösa nättern. Jag kommer se tillbaks på känslan som inte kunde beskrivas, klumpen i halsen som växte för varje dag som gick, på desperationen som drog oss mot substanser inte ämnade för vår kropp. En dag kommer jag titta igenom mitt block, jag kommer se de mjuka penselstråken mot det billiga pappret jag lade tusentals känslor i men jag kommer inte förstå den känslan. Det kommer vara något främmande för mig.

 

Men när jag blickar tillbaks kommer jag inte ha glömt de som drogs ifrån mig; de som straffades med ett skott i bröstet, de som hittades i en gränd med en nål i den där stackars armen. Jag kommer aldrig glömma bort de som led så mycket mer än mig, de som fick höra att de inte hade så långt kvar. Men jag kommer att ha glömt bort hur det kändes, hur det gjorde ont. Istälelt kommer jag komma ihåg alla lyckliga stunder. Alla fina minnen. 

 

En dag när jag har blickat tillbaka så kommer jag att kunna lägga ner tre blommor, jag kommer att kunna vända mig om och gå vidare.